Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt äger ett begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att vilket näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem äger även enstaka mängd andra funktioner för att innehåll.
detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används ifall växtdel vid vissa växt samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas ark helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet är kapabel variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora.
Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland ett längd från 1,73 meter. dem maximalt storbladiga från samtliga växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) förmå äga enstaka diameter från närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) äger växtdel från 5,9 meter längd.
Ek (Quercus robur) [3] kallas även skogsek, vanlig ek, sommarek samt stjälkek (ekollonen sitter vid 2 — 5 cm långa stjälkar).
Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen. Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) besitter växtdel från ända upp mot 7,5 meters längd.
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet).
Bladspetsen utvecklas ursprunglig, samt tillväxten från bladet sker mot ett start var. Efter en vykort tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot ett viss grad inom bladets kanter.
Klumpbildande samt upprätt växtsätt - dessa växter bildar ett enda klump ifrån vilken stjälkar, löv samt blommor växer.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare på grund av stammen samt grenarna. tillsammans tiden faller samtliga ark från även hos dem städsegröna, dock då ej varenda vid ett gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vad liksom existerar växtdel samt huvuddel hos enstaka planta verkar existera enkel.
Bladen äger ju dels vanligen ett typisk skivlik struktur, medan stammen besitter enstaka kägellik alternativt cylindrisk struktur. dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid växtdel samt huvuddel ej räcker mot. därför mot modell besitter bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej enstaka skivlik form eller gestalt, utan liknar snarare små grenar.
Hos enstaka sektion kaktusväxter, såsom inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan äger identisk skivlika struktur vilket dem flesta ark. Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen besitter vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når enstaka viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer.
Därför existerar varenda ark vid enstaka given flora från ungefär identisk storlek. Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen. Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, likt sidobildningar samt inom struktur från vårtor alternativt utskott. inom enstaka sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej ett sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets.
växtdel förmå inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem växtdel likt vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån enstaka underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta växtdel existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika.
Den sektion från en växtdel, liksom äger denna struktur, kallas bladskivan. Förutom denna finns hos en många stort antal ark ett nedre sektion likt små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot. Bladfoten är kapabel hos vissa växtdel likna ett rundel likt mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida.
Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den liksom stödjande kroppsdel till stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans bred bas ut ifrån stammen.
Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig växtdel. Detta kunna ses hos mot modell vallmo. angående bladets grundlig flikar växer samman tillsammans med varandra kallas detta genomvuxna ark. ifall bladen existerar motsatta kunna flikarna ifrån en ark växa ihop tillsammans motstående blads flikar. Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium).
detta finns även ark likt bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen äger pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta ark samt ett mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från sålunda kallade bladnerver, vilka förmå ses vid bladets undersida liksom fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds vätska (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen liksom bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten.
Nerverna äger även enstaka rent mekanisk funktion, dem utgör ett fast stomme alternativt en skelett vilket spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar enstaka därför massiv yta liksom möjligt på grund av inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp på grund av för att känna igen enstaka flora, samt därför äger enstaka mängd begrepp på grund av för att förklara olika sorters struktur flora fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga ark.
Höst, dags på grund av fallande löv samt kala träd?
Hos enkelnerviga (parallellnerviga) växtdel utgår ifrån bladbasen enstaka mängd jämnstarka nerver såsom löper sidled tillsammans varandra, tillsammans endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets. dem flesta enhjärtbladiga växter besitter denna typ från nervsystem. Hos handnerviga ark utstrålar en mindre antal, 3-9, jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom enstaka enda bladspets).
Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens växtdel. Hos fjädernerviga ark löper ett större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets. Denna medelnerv förgrenas längs bota sitt lopp tillsammans hjälp från fjäderformiga sidonerver, vilket inom sin tur är kapabel förgrena sig.
dem tvåhjärtbladiga växterna besitter vanligen fjädernerviga ark.
I avseende vid omkrets samt liknande är kapabel bladskivans anta flera olika former. detta enda liksom förmå sägas angående dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska.
Att enstaka flora existerar variegerad alternativt brokbladig liksom dem även kallas betyder för att bladen existerar flerfärgade, inom detta fall ljus samt grön.
detta existerar ovanligt tillsammans med ark såsom tydlig existerar osymmetriska. modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Bladskivan är kapabel artikel grenig alternativt ogrenad.
Greniga växtdel kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar. Ogrenade ark existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor. Ibland existerar inskurna ark således klart avdelade för att bladet tycks artikel uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas till sammansatta ark, inom motsats mot övriga vilket följaktligen kallas enkla.
Sammansatta ark existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna. dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad förmå inom sin tur artikel sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta växtdel. Dubbelt sammansatta ark förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas ifall inskärningar saknas helbräddade.
Flerfärgade skogsblommor liksom enstaka från dem erhålla skogsblommor vilket erbjuder sig inom flera färger samt ej äger ett först ton, existerar Helleborus.
angående inskärningarna existerar grunda på grund av sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas form eller gestalt. ifall inskärningarna existerar djupare kallas bladen på grund av flikiga.
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga ark tillsammans handnervigt nervsystem kallas till handflikiga ark medan flikiga ark tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga ark.
Sammansatta växtdel tillsammans med handnervigt nervsystem kallas fingrade växtdel, medan sammansatta växtdel tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas på grund av parbladiga växtdel. dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla. dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) besitter uppstått ur bota ark genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från ark förmå ifrån urskiljas:
hjärtblad
De växtdel vilket utvecklas allra ursprunglig hos växten samt såsom finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot. Dessa ark existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika växtdel, vilket ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen.
dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid liknande finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans med flera. Hos enstaka sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans både skaft samt disk samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade växtdel, vilket uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas.
dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem existera ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad. dem existerar då oftast från enstaka ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar på grund av högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad.
(Se blomma).
basalblad
Blad såsom existerar belägna mot växtens bas.
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall fyllning flera olika behov, förmå man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från ark. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen.
Därutöver finns växtdel liksom besitter särskilda fakta.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka äger enstaka massiv mängd viktiga information till näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen vilket jämte vätska används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig inom gasform; dem upptar detta till växtlivet lika väl liksom till djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) ett sektion från växtens reservnäring ovan vintern.
detta finns även örtblad likt äger förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Även hjärtbladen existerar enstaka struktur från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring liksom den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen. Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, vilket finns inom frövitan vilket omger dem.
Hos andra växtarter, mot modell barrträden, sålunda äger hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra liksom vanliga örtblad.
Även vissa lågblad förmå fungera liksom näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar vilket arbetar likt förvaringsrum på grund av den reservnäring, liksom moderplantan la ner löken på grund av för att användas nära groning.
Blad tillsammans särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar växtdel vilket antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt likt försvarar växterna mot djurens angrepp. en utmärkt modell vid liknande ark existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris).
Dessa besitter således fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans med något som är svårt att hantera eller övervinna är kapabel igenkännas liksom växtdel. andra modell existerar tistlarnas ark, hos vilka dock endast enstaka sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar såsom näringsblad.
Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans med stamtornar, såsom dem vilket finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar sådana växtdel, liksom förekommer hos enstaka sektion växter tillsammans svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt. Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, sålunda kallade klängen.
modell finns hos ett massiv mängd ärtväxter. inom bland äger klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft på grund av för att gripa fast inom andra objekt. sålunda ser detta ut hos ett mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Flytblad existerar ark hos ett sektion vattenväxter likt fullfölja för att växterna håller sig flytande inom vattnet.
inom denna typ från ark finns ganska stora håligheter såsom innehåller atmosfär, såsom en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom vätska nedsänkta ark hos vattenväxter. Trådningen syftar mot för att låta enstaka större bladyta komma inom kontakt tillsammans vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga ark existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från enstaka hudvävnad (epidermis) vilket omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) arbetsuppgift existerar för att skydda bladet mot till kraftfull vattenavdunstning.
Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller.
Man kunna vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, liksom ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna kunna existera enstaka mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden.
Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför ett klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar enstaka således kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad.
växtdel tillsammans med svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare kulörta vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe äger tillsammans veddelen uppåt då detta existerar ett direkt fortsättning från stammens kärlknippen, såsom besitter veddelen inåt.
Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, likt bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar ett utfall från dess funktion såsom en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, sålunda återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den kunna motta störst mängd ljus.
dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut ett därför massiv assimilerande yta likt möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, såsom på denna plats existerar mindre utsatta till alltför kraftfull avdunstning. Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset förmå tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, liksom skulle minska ljusstyrkan.
Nedan kommer oss för att titta vid några modell vid växter tillsammans rosa löv vilket ni kommer för att älska för att införliva inom ditt bostad alternativt grönområde samt hur ni tar grabb ifall dem sålunda för att dem trivs inom ditt utrymme.
inom palissadcellerna bildas organisk substans, vilket genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej varenda växtdel likt skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt.
Hos ett mängd växter, inom synnerhet sådana såsom existerar utsatta på grund av starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen sålunda kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vad beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden. Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader.
Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt besitter ett begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt.
Assimilationscellerna existerar denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, vilket plats till sig motsvarar enstaka palissadcell. Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, till för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset besitter en bestämmande effekt vid assimilationsvävnadens utbildning; växtdel utsatta till starkt ljus (solblad) äger en väl utvecklat palissadsystem, medan ark inom skugga besitter svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans med huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla. enstaka särdeles vykort livstid äger blommornas ark, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem växtdel, såsom når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk kalenderår liksom dem bildats. inom land existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna likt äger fleråriga blad; mot modell barrträden. inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans fleråriga växtdel (så kallade städsegröna växter) många större.
Hos enstaka sektion från dessa är kapabel bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) är kapabel hjärtbladen mot samt tillsammans bli mer än 100 tid.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner är kapabel existera säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen). Denna mekanism på grund av för att fångstredskap löv kallas abskission. ifall ett planta ej får ljus gulnar den. beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen.
Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med enstaka forskning ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel på grund av träd. då klorofyllet försvunnit ifrån bladen kunna trädet ett fåtal på grund av många ljus. Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, växtdel, 1904–1926.